Ett Akademiskt Specialistcentrum
Ett Akademiskt Specialistcentrum
Denna information riktar sig till dig som är närstående till en person som upplever att könsidentiteten inte matchar kroppen eller könet i folkbokföringen. Att vara närstående till en transperson kan vara omvälvande eller oproblematiskt. Oavsett vilket är det sannolikt viktigt för den som har valt att berätta att du vet. Med vetskapen följer ett ansvar att visa respekt för personens könsidentitet och hur den uttrycker denna. Stödet från närstående är ofta avgörande för att personer med könsdysfori ska må bra.
Vissa av de patienter som kommer till oss har insett redan i barndomen att de inte har den könsidentitet som omgivningen förväntar sig. Kanske har de klätt sig eller uppträtt på ett sätt som uppfattats som könsöverskridande tidigt i livet eller deklarerat för föräldrar och förskolepersonal att de inte är den pojke som omgivningen tror, utan är flicka eller vice versa. När det är på detta sätt kommer beskedet om att personen är transperson sällan som en överraskning, särskilt inte om det är ens eget barn det handlar om.
Andra gånger har man som närstående inte insett något. Ibland handlar det om att man inte har velat se. Ibland har den det gäller strävat efter att passa in och har därför inte berättat om sin könsidentitet tidigare. Många personer med könsdysfori har försökt förtränga sin könsidentitet i hopp om att den ska förändras. Det är inte ovanligt att försöka leva enligt strikta stereotypa normer för det kön som man har tilldelats vid födseln för att passa in och inte bli avslöjad. För omgivningen kan då beskedet komma som en chock.
Alla våra patienter erbjuds att ta med sina närstående på ett närståendemöte. Detta är något vi rekommenderar men det utgör inte ett krav från vår sida. Vi uppmuntrar särskilt yngre patienter att ta med sig sina föräldrar hit, men då våra patienter är myndiga är det patienten som ytterst själv bestämmer om så ska ske. Närståendemötet brukar ske mot slutet av utredningen, men den som vill kan även ta med närstående tidigare i utredningsprocessen. Under mötet svarar vi på närståendes frågor om könsdysfori och hur detta utreds hos oss. Om patienten så önskar kan vi besvara frågor om dess egen utredning och vård hos oss. Om patienten ej önskar detta ger vi istället mer generell information.
Även närstående till en transperson kan gå igenom en "komma ut-process" och behöva stöd. Som förälder är det vanligt att känna oro när ens barn berättar. Om du som närstående känner sorg eller oro över beskedet att någon som står dig nära har könsdysfori eller är transperson, rekommenderar vi dig att söka stöd hos någon annan än personen det gäller. Vid behov erbjuder vi kortare enskilda stödkontakter till närstående. Om mer än ett par enstaka möten krävs hänvisar vi vidare till andra verksamheter med relevant kompetens såsom HBT-hälsan i Stockholm, anhöriggrupper vid RFSL, RFSL Ungdom och förbundet Transammans. Se länkar för kontaktinformation.
Att ångra sitt beslut om könsbekräftande behandling eller/och nytt juridiskt kön är ovanligt. Mellan 1972 och 2013 har cirka 1000 personer fått nytt juridiskt kön i Sverige. Fram till 2010 hade 15 personer ansökt om att få byta tillbaka till det juridiska kön de hade från början. Detta innebär att ca 2 % har velat återgå till sitt ursprungliga juridiska kön. De flesta av dessa personer gjorde sin utredning före 1990, vilket talar för att utredningen håller en god och allt bättre kvalitet. För mer information om ånger vg se under rubriken ”Hur vanligt är det att ångra sig”.
Det är inte givet att diagnosen i sig är fel när en person ansöker om att få återgå till sitt ursprungliga juridiska kön. Att personer ångrar sig kan också ha att göra med psykosociala faktorer, som att man inte blir accepterad i sin könsidentitet, eller att man inte tycker att resultat av den könsbekräftande behandlingen är tillfredställande. Professionellt psykosocialt stöd, stöd från närstående och realistiska förväntningar vad gäller behandling är därför viktiga inslag i utredningen. Att söka till vården med önskemål om utredning och sedan under utredningens gång komma fram till att man inte vill påbörja behandling ska inte förväxlas med ånger. Detta är snarare en slutsats individen har dragit av att utforska sin könsidentitet i samråd med vården och tydliggör den roll som utredningen kan spela för den som har funderingar kring sin könsidentitet. Ett viktigt inslag i utredningen är att ta reda på om det finns andra skäl bakom individens önskan om könsbekräftande behandling än könsdysfori och att i så fall initiera rätt åtgärder för detta.
Vi vet inte exakt vad som styr utvecklingen av vår könsidentitet. Allt mer forskning talar för att könsidentiteten grundläggs under fosterstadiet och är biologiskt betingad. Det finns inget som talar för att uppfostran, trauma eller andra uppväxtfaktorer skulle påverka vår könsidentitet. Dessutom försvinner inte könsdysfori av sig själv eller genom psykologisk behandling.
Könsdysfori innebär ofta ett stort lidande för individen och könsbekräftande åtgärder är en effektiv behandling. Flera svenska och internationella studier visar att en klar majoritet av de som har genomgått könsbekräftande behandling mår betydligt bättre efteråt och är nöjda med den behandling de har fått. De flesta beskriver att könsdysforin minskar och att man fått en bättre livskvalitet och hälsa. Att få bra stöd från närstående är en avgörande faktor för att må bra.
Under utredningen tar vi ställning till om våra patienter uppfyller kriterierna för en könsdysforidiagnos eller ej samt fördelar och nackdelar med behandling. Flera av de som remitteras till oss vill utforska om de har en könsdysfori eller ej samt hur de kan få hjälp. Alla som inleder utredning kommer därför ej att erhålla diagnosen könsdysfori. Av de som erhåller diagnos kommer inte heller alla att inleda samtliga behandlingar.
I figur 3 nedan visas andelen av de patienter som remitterats till oss som kommer på ett första besök och inleder behandling. I figuren beskrivs hur många procent av patienterna som efter fullföljd multidisciplinär utredning erhåller en diagnos och kan påbörja könsbekräftande åtgärder och hur många som så småningom ändrar juridiskt kön och om de beviljas tillstånd av Rättsliga Rådet, och om de själva önskar det, kan genomföra könsbekräftande underlivs kirurgi. Procentsiffrorna är baserade på medelvärden för perioden 1999–2015. För hur många som erhållit nytt juridiskt kön är procentsiffrorna baserade på medelvärden för perioden 1999–2014.
Som förälder, partner, syskon, kollega, vän eller annan närstående till en transperson är det många gånger viktigt att söka information om könsdysfori och trans på egen hand. På så vis behöver personen det gäller inte själv svara på alla frågor man har. Med rätt kunskap blir det lättare att förstå och att fungera som ett stöd i vardagen.
Om du är osäker på någons könstillhörighet är det bättre att fråga än att anta. Respektera också det svar du får, utan att ifrågasätta personen.
Att beskriva sin könsidentitet i ord är svårt för alla människor. Det är något man bara vet eller känner och som är svårt att förklara för någon annan. Om du undrar hur du ska benämna en person är det du behöver veta oftast bara namn och pronomen. Pronomen är ord som används för att prata om en person, till exempel han, hon, hen och den. ”Vilket pronomen har du?” eller ”Vilket namn vill du att jag använder om dig?” är oftast en bättre fråga än ”Vad har du för kön?” eller ”Är du kille eller tjej?”. Fråga gärna personen i enskilt samtal, snarare än i en grupp av människor, och ge personen möjlighet att låta bli att svara på din fråga.
En del personer är osäkra på sin könsidentitet, berättar att de inte har något kön eller att de är något annat kön än man eller kvinna. Även de sätten att förhålla sig till kön bör respekteras.
Innan man frågar en person med könsdysfori om personliga eller intima detaljer bör man fråga sig hur man själv skulle reagera om man fick denna fråga. Kanske finner man då att den fråga man vill ställa kan uppfattas som alltför privat. Om så är fallet, bör man söka information på annat sätt istället eller acceptera att man inte kan få frågan besvarad. Tänk också på att frågor som kan kännas oproblematiska för en person som inte är trans kan vara svåra eller smärtsamma för någon som inte trivs med sin kropp eller som inte alltid kunnat leva i enlighet med sin könsidentitet.
Det är viktigt att respektera och bekräfta alla individers könstillhörighet, genom att använda det namn och pronomen personen själv önskar, det vill säga han, hon, hen, den eller något annat pronomen.
Ofta är det svårt att vänja sig vid att använda ett nytt namn eller pronomen för att referera till en person som står en nära eller som man har känt under lång tid. Det tar självklart tid att lära om, men att sträva aktivt efter att göra det är viktigt och ett sätt att visa omtanke och respekt. Undvik också onödiga uppdelningar av män och kvinnor i språk och handling.
Om du råkar säga fel räcker det oftast med att rätta sig, kort be om ursäkt och sedan gå vidare i samtalet. Gör inte ursäkten till ett tillfälle att berätta om hur svårt det är för dig att vänja dig eller säga rätt. Om personen reagerar häftigt på en felsägning har det inte alltid att göra med just dig och just det tillfället, utan det kan vara en samlad påfrestning av att upprepade gånger, kanske av många olika personer, ha blivit benämnd på fel sätt.
Försök att inte göra könsidentiteten till ett problem. Att vara ett annat kön än det man tillskrivits vid födseln kan också vara väldigt okomplicerat och behandlingen som erbjuds är många gånger lösningen på ett långvarigt lidande. Problemet är i de allra flesta fall omgivningens eller samhällets reaktioner och attityder, inte könsidentiteten i sig.
Åter till Transmedicinsk mottagning