Hur vanligt är det att ångra sig?

Innan start av könsbekräftande behandling genomförs en diagnostisk utredning som syftar till att säkerställa, så långt det är möjligt, att personens önskan om att påbörja könsbekräftande åtgärder beror på någon av könsdysfori-diagnoserna. Därefter påbörjas behandlingen stegvis samtidigt som personen, om den inte redan gör det, börjar prova på att presentera sig och leva i enlighet med sin könsidentitet. De flesta effekterna av könsbekräftande behandling är i denna fas reversibla eller delvis reversibla med medicinsk och eller kirurgisk hjälp.

Denna inledande behandlingsfas är ett sätt både för personen själv men även för utredningsteamet att undersöka ytterligare att behandlingen hjälper mot könsdysforin. En fas där personen har möjlighet att känna efter om detta blir bra eller inte. En del personer kommer under denna fas fram till att de inte längre är könsinkongruenta eller har en könsdysfori och avbryter då behandlingen. I dessa fall stämde inte diagnosen. Andra kommer fram till att de har en könsdysfori men deras förutsättning att andra ska uppfatta dem som det kön de känner sig som är små och de därför avstår från vidare behandling. I dessa fall stämde diagnosen men personen väljer att inte genomgå behandling för att den inte har möjlighet att avhjälpa könsdysforin.

Den sista behandlingsfasen inkluderar irreversibel underlivskirurgi. För att minimera att någon skulle ångra sig efter att ha genomgått ett sådant ingrepp kräver internationella riktlinjer att sådan kirurgi föregås av åtminstone ett år av hormonbehandling samt ett år av att leva i enlighet med sin könsidentitet. I Sverige är detta också reglerat i lag och endast möjligt om man är över 18 år och under en längre tid (vanligen två år) varit i kontakt med den könsbekräftande vården, har levt utåt i enlighet med sin könsidentitet och beviljas tillstånd till operation av Socialstyrelsens Rättsliga Råd.

Utifrån att könsbekräftande behandling sker i ett trappstegsförfarande måste man beskriva vad som menas med att ångra sin behandling. Det är vanligt att nedanstående tillstånd och skeenden blandas ihop.

1. Personer som genomgår en utredning och under denna kommer fram till att deras problem inte beror på transsexualism eller könsdysfori. Detta är ett naturligt möjligt utfall av en utredning och bör inte förväxlas med ånger. I genomsnitt en fjärdedel av de som inleder en utredning på ANOVA erhåller inte någon diagnos och därmed inte heller någon könsbekräftande behandling. Motsvarande siffra är två tredjedelar av de som inleder en utredning på KID teamet för barn i Stockholm. Från Tavistock kliniken i England beskrivs att 10 % av de som inledningsvis uppfattade sig som könsdysforiska och genomgick utredning inför en eventuell könsbekräftande behandling efter utredningen inte längre var könsdysforiska (Churcher Clarke & Spiliadis (2019)).

2. Personer som efter utredning får diagnos och påbörjar någon form av behandling som de sedan avbryter. Individen kan göra detta utifrån att den kommer fram till att den inte är könsdysforisk alternativt inte klarar av att genomgå behandlingen. Ett annat skäl kan vara att patienten endast önskar vissa förändringar som hormonbehandlingen leder till tidigt men ej de förändringar som uppkommer efter en längre tids behandling.

I denna grupp finns det personer som inte har hunnit få några irreversibla effekter av behandlingen samt de som har hunnit få det men som inte tycker att det är något problem. Dessa två grupper brukar inte själva betrakta sig som ångrare, men detta är självfallet individuellt. De har ofta inte heller så mycket lidande och önskar ingen hjälp med att reversera effekter. Dessa personer erbjuds samtal som stöd och också för att utredningsteamet ska ta lärdom av vad som kan ha missats i utredningen för att kunna vidareutveckla denna.

Slutligen så finns det de som har ett lidande över de effekter de fått. Den sista gruppen brukar själva beskriva sig som ångrare. De behöver ofta hjälp och stöd för att så långt som möjligt reversera de effekter de fått av behandlingen. Det är dåligt undersökt både i Sverige och internationellt hur stor denna grupp är och det finns i media en oro för att den är större än man hittills trott. Vi möter denna grupp på ANOVA och hittills har det rört sig om ett fåtal personer som sedan 1999 genomgått utredning och startat behandling. Dessa personer får en re-utredning där vi försöker ta reda på vad som ”gick fel” och om personen behöver annan hjälp. De får hjälp att reversera effekterna av den genomgångna behandlingen samt vid behov psykologiskt stöd och behandling. 3. Personer som efter utredning får diagnos påbörjar behandling, genomgår underlivskirurgi och byter juridiskt kön och härefter kommer fram till att de vill återgå till att leva i det kön de tilldelats vid födseln. Dessa personer genomgår en re-utredning och erbjuds psykologiskt stöd. Därefter får de hjälp att reversera effekterna av behandlingen så långt detta är möjligt samt att ansöka om att ändra tillbaka det juridiska könet. Denna typ av ånger är den som är mest undersökt.

Två svenska studier har tittat på hur många personer som ansökt om att återgå till sitt födelsekön.

Den första undersökte andelen personer som mellan 1972–1992 ansökte om återgång till sitt födelsekön. Landén och medarbetare fann att 8 personer, vilka utgjorde 3,8 % av de som bytt juridiskt kön, ansökte om att återgå. Dåligt stöd från familj och att tillhöra en grupp med debut av könsdysfori efter puberteten utgjorde riskfaktorer (Landén et al. 1998). I den andra studien undersöktes personer som ändrat juridiskt kön mellan 1960–2010. Antalet ansökningar om återgång till födelsekönet utgjorde 2,2 % för båda könen (15 av 681 personer). Antalet ansökningar om återgång sjönk signifikant över tidsperioden från 5,8 % för de som gjort sin ursprungsansökan mellan 1972–1980 till 2,4 % för perioden 1991-2000 och 0,3 % för perioden 2001-2010. Ansökan om återgång skickades in efter 7,5 år för vid födseln tillskrivna kvinnor och 8,5 år för tillskrivna män. Detta innebär att antalet ångeransökningar kan stiga för perioden 2001–2010 (Dhejne et al. 2014).

Nederländska forskare har publicerat data från samtliga 6793 patienter (16 år och uppåt), som inlett utredning i Nederländerna. Av dessa hade 14 personer som genomgått underlivskirurgi ångrat detta samt slutat med könskonträr hormonbehandling och återgått till att medicinera med hormoner i enlighet med sitt födelsekön. Dessa 14 utgjorde 0,6 % av vid födseln tillskrivna män och 0,4 % av vid födseln tillskrivna kvinnor. De flesta av dem, 13/14 hade inlett sin könkonträra hormonbehandling mellan 1978–1987. Av dessa 14 personer beskrevs hälften som feldiagnosticerade (2 vid födseln tillskrivna kvinnor, 5 vid födseln tillskrivna män). De angav som skäl till ånger att de trodde att könbekräftande behandling skulle vara en lösning på homosexualitet eller en möjlighet att kunna acceptera sig själv. Fem vid födseln tillskrivna män kände sig fortfarande som kvinnor men hade svårt att bli sedda som det av omgivningen eller hade bristande acceptans från familjen vilket för dem innebar att de önskade återgå till att bli sedda av andra som män. Två personer hade retrospektivt kommit fram till att de var icke-binära och ångrade därför delar av behandlingen (Wiepjes et al. 2018).

Övriga studier av personer som ångrar eller ibland ångrar att de genomgått underlivskirurgi har visat siffror mellan 0-6 % (Pfäfflin 1992; Vujovic et al. 2009; Lawrence 2003, Imbimbo et al. 2009).

Sammanfattningsvis visar svenska och internationella studier att antalet personer som ångrar en fullständig könsbekräftande behandling, inklusive underlivskirurgi, är få och de flesta har genomgått sin behandling och transition på 70-80 talet. Det är angeläget med mer forskning avseende personer som påbörjar könsbekräftande behandling och avbryter den på grund av att diagnosen inte stämde eller att de inte klarade av att genomföra en transition.

Åter till Transmedicinsk behandling